känslopapperskorg

Mitt hus skrämmer mig ibland.
Jag tror det bor ungdomar här, jag hör tjejiga skratt klockan 2 om lördagarna, men jag ser aldrig dessa ungdomar. En gubbe stönar högt nånstans i närheten flera gånger om dan och mitt vatten är aldrig riktigt genomskinligt om man inte går och hämtar det från badrummet.
-
Imorgon börjar jag äntligen min engelska-kurs. Jag har faktiskt riktigt stora förhoppningar på att människorna jag läser med ska vara trevliga som sjutton. De såg trevliga ut.
Jag hoppas att jag uppfattas som trevlig också. Och öppen.
För jag måste ta mig upp nu ur detta gigantiska hål av sorg och vilsenhet som jag verkligen har lyckas byggt bo i.
Jag vet inte om det är min mormors död för två månader sen som har påverkat mig väldigt mycket, all ensamhet som äter upp mig, eller denna nya förvirrade lilla "flingen" som skruvar mig i olika vinklar från dag till dag.
Men jag gråter nästan patetiskt mycket.
Så jag behöver ett stopp, nånting som lättar tankarna!
--
Nu vet jag vet inte varför jag skriver om mitt humör här, eller varför jag har varit mer öppen om mitt humör över huvud taget de senaste månaderna. Jag brukar inte vilja att hela världen ska veta att jag är olycklig och, i mina tankar, vältra sig i skadeglädje.
Jag brukar berätta det för mina närmaste, eller ja, jag brukar kanske älta sönder mina närmaste.
Men jag brukar akta mig för att skriva det publikt. Det har känts som så uppmärksamhets-jagande.
Men nånting har förändrats.
Kanske har det något att göra med att jag känner att det verkligen måste var nog snart.
Jag måste få bort det, även om jag så måste ta mig till att nästan be om hjälp på alla skumma sätt som finns.
Innan jag antagligen inser att det är något jag måste lösa till stor del med mig själv.