Jag har tänkt otroligt mycket på döden nu i flera månader. Att ta vara på tiden, att träffa dem man vill träffa och göra det man vill göra. Det har varit mer i centrum nu än någonsin tidigare. Det är nästan som att det är först nu jag har insett att jag inte är odödlig. Att jag bara är 20 år nu,aldrig mer.
Det började i höstas när min mormor dog. I början så förstod jag det inte, samtidigt som att det kändes som om jag redan visste om det långt innan det hände. Hon dog den 11 november efter 3 veckors sängliggande. I slutet av september fick jag en sån där tanke som nu i efterhand nästan kan liknas med känslan av deja-vu. Jag minns att jag tänkte för mig själv att 'jag ska ringa min mormor och prata med hon, visa att jag bryr mig, låta hon veta hur mycket jag tycker om hon, det är nog bäst jag gör det nu på direkten, innan jag glömmer bort det, innan hon inte finns längre.' Så jag ringde. Vi pratade i 40 minuter om allt och ingenting. Hon lovade att lära mig göra pannkakor så som hon gör dem och jag skulle visa min nya kappa och mitt röda hår nästa gång jag kom hem. Jag brukar inte prata i telefon med min mormor så vidare ofta, och det beror nog mest på att jag alltid tidigare har bott på gångavstånd från hennes hus. Därför kändes det lite konstigt, men väldigt bra. Hon blev så glad också, mamma berättade efteråt att hon glatt hade berättat att jag hade tagit mig tiden att ringa till hon.
Sen 'poff-puff' en och en halv månad senare så fanns hon inte längre. Då minns jag min tanke där i slutet av september - '...innan hon inte finns längre'. Den känns riktigt skrämmande så här i efterhand, och jag har ofta kommit tillbaka och undrat för mig själv varför jag fick den tanken just då, då hon fortfarande var så pass frisk att man kunde prata med hon. Telepati? Visste hon om att hon skulle dö och ville sända mig en tanke att höra av mig innan det var för sent. Jag vet att det totalt skulle ha ätit upp mig om jag inte hade fått chansen att prata ett ordentligt samtal med hon innan hon dog. Visste hon också om det. Jag vet inte. Men hennes död förändrade väldigt mycket i alla fall. Jag förändrades. Hon ville inte att jag skulle bo här. Och jag känner verkligen och förstår nu också att jag inte kan bo här. Att jag slänger bort min tid och delar av mig själv genom att bo här. Jag bor här av helt fel orsaker. Förut insåg jag det aldrig, då låg det mer på en undermedveten nivå, men nu känner jag verkligen hur fel det är. Och att det än gång för alla är dags att ta sig i kragen. Jag lever ju trots allt inte för alltid.
Så ja.. jag vet inte.. i 'centrum' av mig och mina tankar och känslor just nu eller hur man om möjligt ska beskriva det, ligger min mormor, och min utveckling. Död och förändring. Vilket är förvirrande och.. vilset, men troligen även nyttigt.
Döden kommer just nu även i så många andra påminnelser. Jag läste ut en bok igår som handlade om tre generationer kvinnors syn och handlande av döden. Den var riktigt sorgligt och jag grät i varje kaptitel tror jag. Sen har den amerikanska miljonärskan och skandaldrottningen Anna Nicole Smith tagit en planerad överdos och den svenska skådespelerskan Johanna Sällström har dött av en orsak som även det spekuleras i självmord, efter att hon i en tid har gått till en psykiatriker. Jag har slukat varje tidningsartikel om deras död och försökt gett mig in och förstå deras känslor. Anna Nicole blev 39 år och Johanna blev 32. Ingen av dem mådde bra. Jag mår inte bra. Det är så otroligt många människor som inte mår bra. Och det sitter nog i något mer än bara attityd. Jag blir alltid så arg och konstigt när kommuner och stater lägger pengar på konstiga prylar som ska "pryda" en stad när pengar behövs till så många andra viktigare saker, som bättre arbetsmiljö, högre lön till fler jobb, bättre psykvård. m.m. Fast jag vill inte starta en diskussion om det. Det finns säkert nån där ute som vet något mer än vad jag vet och som har en stark anledning till varför städerna behöver prydas.
Jag förstår det bara inte och tycker mest att det är sorgligt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar