Idag hade jag en sån där psykad morgon. Jag drömde imorse att saker togs ifrån mig och försvann, min mamma slängde och brände mina saker och människor slutade älska mig.
Sen vaknade jag, klev upp och blev ursinnig över en småsak.
-
Jag har haft en parfym med förpackning och allt i min byrålåda i 10-15 år, och jag vet inte vad den betyder för mig, men min mamma hade i alla fall tagit ur den ur min byrålåda, tagit ur den ur förpackningen, slängt förpackningen och börjat använda parfymen. Jag blev rosenrasande arg, och påverkad av min dröm som jag var så kom det en hel del höga svordomar och tårar ur mitt ansikte.
Jag blev nog delvis lite irriterad över det med parfymen men mestadels arg över andra saker och kände det väl som att jag lika gärna kunde ta ut allt på en gång när jag ändå var i farten.
Det är konstigt hur man håller inne sin ilska så pass mycket som man gör egentligen. Hur man bara låter den brista ut över sina familjemedlemmar. Hur mycket de då inte förstår att man inte är arg över en dum parfym egentligen utan att den dumma parfymen mer får stå som en ursäkt. Att man egentligen inte är arg på dem heller över huvudtaget.
Men att man är för feg för att vara arg på de personer som man egentligen borde vara arg på.
Man är för rädd för att förlora sina vänner eller försämra förhållandena med sina släktingar.
Det är lite jobbigt. Lite orättvist. Och lite synd.
Sen vaknade jag, klev upp och blev ursinnig över en småsak.
-
Jag har haft en parfym med förpackning och allt i min byrålåda i 10-15 år, och jag vet inte vad den betyder för mig, men min mamma hade i alla fall tagit ur den ur min byrålåda, tagit ur den ur förpackningen, slängt förpackningen och börjat använda parfymen. Jag blev rosenrasande arg, och påverkad av min dröm som jag var så kom det en hel del höga svordomar och tårar ur mitt ansikte.
Jag blev nog delvis lite irriterad över det med parfymen men mestadels arg över andra saker och kände det väl som att jag lika gärna kunde ta ut allt på en gång när jag ändå var i farten.
Det är konstigt hur man håller inne sin ilska så pass mycket som man gör egentligen. Hur man bara låter den brista ut över sina familjemedlemmar. Hur mycket de då inte förstår att man inte är arg över en dum parfym egentligen utan att den dumma parfymen mer får stå som en ursäkt. Att man egentligen inte är arg på dem heller över huvudtaget.
Men att man är för feg för att vara arg på de personer som man egentligen borde vara arg på.
Man är för rädd för att förlora sina vänner eller försämra förhållandena med sina släktingar.
Det är lite jobbigt. Lite orättvist. Och lite synd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar