Asleep in perfect blue buildings, beside the green apple sea..

Jag har precis alldeles nyss vaknat efter en två timmars mysstund med sängen. Vet inte riktigt hur det egentligen ligger till med såna där sömncyklar men jag tycker ändå att man borde bli mera trött när vädret är grått och trist och det är höst och ruggigt, inte när sommarn är solig, fin och äntligen riktigt bra för första gången i år. Jag är kärringa mot strömmen, vilket gör det till litegrann som vanligt. Så varför är jag förvånad?! Idag har det till och med varit lite för slappt på jobbet, inte som igår då jag omedvetet kom en och en halv timma tidigare. Usch, vad förvånad jag var då. Jag brukar kliva upp en timme och fyrtiofem minuter innan jag börjar jobba, vilket då ger mig fyrtiofem minuters iordningsgörande och en timmes promenad dit. Allting gick galant, på vägen dit funderade jag litegrann över varför det var så lite trafik, men jag hade så mycket annat i tankarna så det slogs snabbt bort. När jag väl kom fram så var dörren låst (och jag har ingen nyckel, på grund av brist på dem), så jag ringde min arbetskamrat och hörde var hon var någonstans och om hon inte skulle komma någon gång. Hon sa att hon nog skulle dyka upp vid sju, "jaha" tyckte jag, "men vars är du nu då?", "I sängen", svarar hon. Eftersom hon har en bit till jobbet och kanske inte borde vara i sängen klockan sju när hon ska börja klockan sju, så undrade jag hur det var fatt med hon.
"Men Anna", tyckte hon, "är du medveten om att klockan inte ens är sex ännu?".
Det var inte jag medveten om, vilket gjorde att det nästan kändes som om hela min världsbild förändrades när jag helt plötsligt hade en och en halv timma mer att leva.
Klockan var då nämligen halv sex på morgonen och jag hade hon som lite över sju på min telefon.