Du vet det här livet, som du håller så kärt..

Idag har våran Anders på jobbet bjudit på tårta, bullar och kakor. Han fyllde nämligen trettio år i går. Det var ett bra initiativ av han att bjuda på det tyckte min godsakstarm lite retfullt. Mitt nya nyttiga liv fick visst hålla på sig en dag till.
Mina lånade glasögon fick följa med mig till jobbet idag också, för jag skulle ta dem direkt tillbaka till optikern efteråt.
Under arbetsdagen upptäckte jag en spricka på en av glasen.. oops.. jag kan nästan svära att jag inte gjort den.
"Men kommer optikern verkligen tro det?", hann jag tänka många gånger under dagen. Det fick jag inte på direkten veta, för jag var väldigt snabb att dumpa av dem och dra därifrån illa kvickt när arbetsdagen var slut. Dels för att jag inte ville bli beskylld och mållös, dels för att klockan var fem i fem när jag kom dit och de visst stängde klockan fem. Fem minuter hann jag alltså visst vara där, i fiendens område. Jag roffade snabbt åt mig en kölapp direkt när jag kom och satte mig bredvid en väldigt smal och väldigt gammal dam som anförtrodde mig sin oro över sin man som aldrig dök upp i rätt tid och faktiskt skulle ha hämtat henne för länge, länge sedan. Jag satt och kände mig rätt ung och tyckte lite synd om hon. Lättat steg jag ut ur dörren när ingen glasögonprydd arbetsmänniska stoppade mig.