tisdag

give me two strong arms, to protect myself..

Det är så mycket som har hänt den senaste tiden. Jag har gått mycket runt och funderat och bara den senaste veckan hände det lite tråkiga saker.
Förra lördagen fick jag veta att en man hemma i Norråker under åtta års tid har förgripit sig på sina nu 16-åriga döttrar. En man som jag känt hela mitt liv. I Norråker bor det bara ungefär 250 människor, så alla känner alla. Och alla där är nu chockade.
Jag vet i alla fall att jag är det.

Förra måndagen fick Jimmy veta att en av hans bästa vänner hade dött i en bilolycka samma morgon. En pojke som han känt sedan de var 6 år gamla. Mitt hjärta höll på att krossas i tusen små bitar när jag hörde hur tunn och liten han lät på rösten när han berättade det för mig över telefon. Hans röst var fylld av en sån fruktansvärd maktlöshet, som jag bara ville ta bort men inte för allt i världen kunde komma på hur. Vad säger man till nån som just har förlorat sin barndomskompis.
Jag började gråta när han började gråta.

onsdag

The Invitation

It doesn't interest me what you do for a living. I want to know what you ache for, and if you dare to dream of meeting your heart's longing.

It doesn't interest me how old you are. I want to know if you will risk looking like a fool for love, for your dream, for the adventure of being alive.

It doesn't interest me what planets are squaring your moon. I want to know if you have touched the center of your own sorrow, if you have been opened by life's betrayals or have become shriveled and closed from fear of further pain!I want to know if you can sit with pain, mine or your own, without moving to hide it or fade it, or fix it.

I want to know if you can be with joy, mine or your own, if you can dance with wildness and let the ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes without cautioning us to be careful, to be realistic, to remember the limitations of being human.

It doesn't interest me if the story you are telling me is true. I want to know if you can disappoint another to be true to yourself; if you can bear the accusation of betrayal and not betray your own soul; if you can be faithlessand therefore trustworthy.

I want to know if you can see beauty even when it's not pretty, every day,and if you can source your own life from its presence.

I want to know if you can live with failure, yours and mine, and still stand on the edge of the lake and shout to the silver of the full moon, “Yes!”

It doesn't interest me to know where you live or how much money you have. I want to know if you can get up, after the night of grief and despair, weary and bruised to the bone, and do what needs to be done to feed the children.

It doesn't interest me who you know or how you came to be here. I want to know if you will stand in the center of the fire with me and not shrink back.

It doesn't interest me where or what or with whom you have studied. I want to know what sustains you, from the inside, when all else falls away.

I want to know if you can be alone with yourself and if you truly like the company you keep in the empty moments.

- Oriah Mountain Dreamer

En av mina absoluta favoritdikter

torsdag

friday nights have been lonely, take it slow but don't warn me..

Idag undrar jag lite extra över två saker:
  1. Varför är det herrcyklar som har en pinne högt upp när det är just herrar som har nåt mellan benen som kan komma i vägen för denna pinnen och skadas av denna pinnen (tusan vilken invecklad förklaring)?
  2. Varför är det herrar som har badbyxor som går långt ner på låren när det i de flesta fall är damer som får fula celluliter längs låren och rumpan som de gärna vill dölja?

söndag

well, who do you think you are? well, you think you're a star!

De senaste veckorna har jag mått illa, varit svimfärdig och känt mig rastlös i kroppen. Nu i veckan var jag hos doktorn, vi tog lite prover och satt ner och pratade lite. Om proverna kom tillbaka helt problemfria sedan så kunde vi båda mer eller mindre enas om att det var oro och ängslan jag led av. Igår hittade jag en artikel om det i ELLE oktober 2004. Här i lite korta drag:

Det är allt fler som fastnar i orons katastrofläge och ökningen är störst bland unga, de mellan 16 och 40 år.
En av fyra kvinnor säger att de känner ängslan, oro eller ångest. Det är dubbelt så många som för 20 år sen. Dubbelt så många som då har också svåra besvär, det gäller 6 procent av alla kvinnor. Motsvarande siffror för män är 16 respektive 3 procent.
Kerstin Hellström, som är legitimerad KBT-psykoterapeut tror att fler känner oro just för att det finns mer att oroa sig över. Förändringen började nån gång på 80-talet och kännetecknas av oändliga möjligheter och många val men också höga krav och en stark press när vi själva måste ta ansvar för våra val tidigt i livet.
Allt detta leder till en överaktiv hjärna som skärper uppmärksamheten inför hot och faror.
Hjärnan fastnar i ett katastrofläge.
En tanke är nämligen ingen ensam satellit i hjärnrymden. Hjärnan är ett system där tankar, minnen, vad du lägger märke till och dina kroppsliga reaktioner är sammankopplade i ett fantastiskt nätverk.
Det har en baksida. Känner du dig orolig drar hela systemet i gång det negativa. Du uppmärksammar faror och dina tolkningar och minnen går i svart. Allt färgas av oron.
Detta gör det svårt för den drabbade att göra sig själv rättvisa. När oron är stark blir du handlingsförlamad. Du vågar inte ringa viktiga samtal och oroar dig så för att låta dum att du inte kan tänka klart, eller funderar så mycket på hur du ser ut och vad din pojkvän tycker att du blir stel och ointressant.
Hjälp finns för den som lider av överdrivet eller generaliserat ångestsyndrom, GAD, som det heter när oron gäller allt. Både kognitiv beteendeterapi, KBT, och mediciner av typen SSRI kan minska överdiven oro. KBT har den fördelen att risken för återfall är liten.
Den som bara har lindrig oro men ändå vill göra något åt den kan träna sig i att bemöta de negativa tankarna. Börja med att ta reda på exakt vad din oro gäller. I vilka situationer väcks den? Är det flera saker? Hur tänker och beter du dig då?
Med lite träning blir det en vana att bemöta varje negativ tanke med en neutral och automatiskt brotta ner det negativa.
Medan du tränar är det bra att lägga märke till vad som händer med oron när du hittar andra, mer positiva - och rimliga - förklarningar.
Se vad som händer om du lyssnar på musik, tar en promenad, lagar mat, ser en rolig film. Skriv gärna en lapp som påminner dig om vad du kan ta till för att bryta orosspiralen.
Men om katastrofen verkligen inträffar - på riktigt. Vad kan du då göra? Är det så farligt? Hur kan du i så fall komma vidare?
Vet man vad man kan göra åt saken, blir det lättare att släppa oron. Det krävs bara lite träning.

När oron tittar in

  • Bemöt negativa tankar med alternativa, positiva förklaringar. Varför skulle jag inte klara det? Hur har det varit när jag oroat mig tidigare?
  • Bestäm en första åtgärd för att lösa problemet och släpp sedan oron.
  • Distrahera tankarna genom att göra något aktivt: Gå upp och nerför en trapp på jobbet, ta en promenad, laga mat,
  • Ring din roligaste kompis. Skämta om din oro. Se en rolig film. Humor för in positiva känslor och smittar hjärnan så att den positiva tanke-minnen-uppmärksamhetsspiralen kommer igång
  • Vänj dig vid att försöka fantisera fram ett lyckligt slut i stället för det vanliga katastrofala.
  • Ställ frågan: Hur skulle jag vilja att det är? Välj att tro på den versionen.
  • Bestäm en särskild tid för oro då du konstruktivt försöker komma fram till vilka åtgärder som krävs för att lösa det problem du oroar dig för.
  • Ta tid på hur länge du funderar på ett problem. Efter fem minuter måste du ha hittat en lösning.

Mota oron i grind

  • Träna avslappning. Meditera
  • Fysisk träning av alla slag gör dig mindre stresskänslig
  • Håll kontakt med släkten och skapa en krets av pålitliga vänner. Att ingå i ett sammanhang gör att du känner dig tryggare.

Oroa dig inte - klart du klarar det!

fredag

they told me, dont go walkin slow, cause devils on the loose..

Jag har tappat lite utav tiden att sätta mig ner och skriva här. Och när jag väl får tiden så vill jag mest lägga upp bilder jag har fotat istället för att skriva en massa text. Men det blir inte så mycket tid till att fota bilder heller, även om lusten nog är den största boven där. Jag håller på spara till en systemkamera så jag kan lägga upp bilder som jag är lite mer nöjd med. Så om en månad eller två kanske jag känner att jag har råd med den. Tills dess kanske det dyker upp några sporadiska inlägg lite hipp som happ, men mest kommer jag nog läsa mig runt.