Mitt hus skrämmer mig ibland.
Jag tror det bor ungdomar här, jag hör tjejiga skratt klockan 2 om lördagarna, men jag ser aldrig dessa ungdomar. En gubbe stönar högt nånstans i närheten flera gånger om dan och mitt vatten är aldrig riktigt genomskinligt om man inte går och hämtar det från badrummet.
-
Imorgon börjar jag äntligen min engelska-kurs. Jag har faktiskt riktigt stora förhoppningar på att människorna jag läser med ska vara trevliga som sjutton. De såg trevliga ut.
Jag hoppas att jag uppfattas som trevlig också. Och öppen.
För jag måste ta mig upp nu ur detta gigantiska hål av sorg och vilsenhet som jag verkligen har lyckas byggt bo i.
Jag vet inte om det är min mormors död för två månader sen som har påverkat mig väldigt mycket, all ensamhet som äter upp mig, eller denna nya förvirrade lilla "flingen" som skruvar mig i olika vinklar från dag till dag.
Men jag gråter nästan patetiskt mycket.
Så jag behöver ett stopp, nånting som lättar tankarna!
--
Nu vet jag vet inte varför jag skriver om mitt humör här, eller varför jag har varit mer öppen om mitt humör över huvud taget de senaste månaderna. Jag brukar inte vilja att hela världen ska veta att jag är olycklig och, i mina tankar, vältra sig i skadeglädje.
Jag brukar berätta det för mina närmaste, eller ja, jag brukar kanske älta sönder mina närmaste.
Men jag brukar akta mig för att skriva det publikt. Det har känts som så uppmärksamhets-jagande.
Men nånting har förändrats.
Kanske har det något att göra med att jag känner att det verkligen måste var nog snart.
Jag måste få bort det, även om jag så måste ta mig till att nästan be om hjälp på alla skumma sätt som finns.
Innan jag antagligen inser att det är något jag måste lösa till stor del med mig själv.
söndag
kändis-dubbelgångare
De här ska då föreställa de kändisar som jag tydligen är lik. Kan vara trevligt att veta.. kanske..
lördag
tar itu med den svåra människan i mig.
Lördag. Lördagar kan vara väldigt deprimerande.. eller ja..
Jag har en dålig dag idag, och egentligen borde jag inte skriva någonting om det, för det sabbar min bild. Men jag är irriterad och känner att jag vill tömma ur mig på lite känslor.
Jocke tyckte en gång förut att jag inte är särskilt bra på ta komplimanger, och det är nog visserligen lite sant. Om jag verkligen tog in de gånger jag får höra att jag är rolig, snäll, söt,etc. så kanske jag hade haft en riktigt bra dag idag vem vet.. hrm.. ska i alla fall fundera på att börja tro på människorna som ger mig komplimanger, och inte alltid se det som en artighets-replik.
För egentligen är det nog rent av lite oartigt att inte ta en komplimang på allvar.
Och oartig vill jag inte vara.
Men jag tror inte det är på grund av att jag inte tar in komplimanger som jag har en dålig dag idag. Det är nog något större. Fast det kan visserligen ha något med det att göra också. För lika lite som jag har svårt att ta komplimanger, har jag haft svårt att släppa in nya människor inpå skinnet de senaste månaderna. Och bor man på ett nytt ställe med i stort sett enbart nya människor är det nog väldigt mycket en nödvändighet att vara öppen utav bara sjutton för att kunna leva sunt. Men jag ser bara fel i det mesta.
Jag går och tänker väldigt mycket på hur otroligt kul och tryggt de är när vilt främmande människor blir familj efter bara några veckor, och har därmed väldigt höga förväntningar på alla nya människor som jag möter. "Håller de inte måttet illa kvickt så åker de", ungefär så kan det beskrivas. Men det där måttet som vanligtvis och naturligtvis borde ligga på åtminstone 5-6 veckor har jag, omedvetet och orättvist, kortat ned till 2 möten.
Så är en främmande person fortfarande främmande andra gången jag träffar denna person så vill jag inte träffa den personen något mer.
Tragiskt. Riktigt komiskt.
Men väldigt tråkigt.
Jag har en dålig dag idag, och egentligen borde jag inte skriva någonting om det, för det sabbar min bild. Men jag är irriterad och känner att jag vill tömma ur mig på lite känslor.
Jocke tyckte en gång förut att jag inte är särskilt bra på ta komplimanger, och det är nog visserligen lite sant. Om jag verkligen tog in de gånger jag får höra att jag är rolig, snäll, söt,etc. så kanske jag hade haft en riktigt bra dag idag vem vet.. hrm.. ska i alla fall fundera på att börja tro på människorna som ger mig komplimanger, och inte alltid se det som en artighets-replik.
För egentligen är det nog rent av lite oartigt att inte ta en komplimang på allvar.
Och oartig vill jag inte vara.
Men jag tror inte det är på grund av att jag inte tar in komplimanger som jag har en dålig dag idag. Det är nog något större. Fast det kan visserligen ha något med det att göra också. För lika lite som jag har svårt att ta komplimanger, har jag haft svårt att släppa in nya människor inpå skinnet de senaste månaderna. Och bor man på ett nytt ställe med i stort sett enbart nya människor är det nog väldigt mycket en nödvändighet att vara öppen utav bara sjutton för att kunna leva sunt. Men jag ser bara fel i det mesta.
Jag går och tänker väldigt mycket på hur otroligt kul och tryggt de är när vilt främmande människor blir familj efter bara några veckor, och har därmed väldigt höga förväntningar på alla nya människor som jag möter. "Håller de inte måttet illa kvickt så åker de", ungefär så kan det beskrivas. Men det där måttet som vanligtvis och naturligtvis borde ligga på åtminstone 5-6 veckor har jag, omedvetet och orättvist, kortat ned till 2 möten.
Så är en främmande person fortfarande främmande andra gången jag träffar denna person så vill jag inte träffa den personen något mer.
Tragiskt. Riktigt komiskt.
Men väldigt tråkigt.
fredag
om dagar då saker blir bakvända
Idag är var det en sån där dag då jag ställde väckarklockan på 9 och vaknade 12, öppnade skafferiet och tippade ut gäst-kaffet, tänkte höga svordomar i tankarna för att sedan sitta på kulturhuset resten av dagen och läsa tidningar. Höjdpunkterna på denna dag var en artikel om den alltid lika underbart barn-sinnliga Caroline af Ugglas i tidningen Vi, och en sisådär elvaårig flicka som gick omkring bland bokhyllorna och datorerna med klarblå jacka, klargrön mössa och pastellrosa vingar på ryggen. De båda var inspirerande som sjutton!
Jag begav mig hem för att ta av mig jeansen och göra köttfärssås och spagetti i strumpbyxor och lång tröja.
Någon gång i mitt liv kommer jag få en stor uppenbarelse som tvingar mig att bara använda färgglada klänningar och kjolar och strunta i alla ångest-framkallande byxor. I alla fall hoppas jag det. Fast det kommer nog bli den dagen då all den underbara men kalla snön försvinner, och jag därmed får till andra saker att ha ångest över. :D
onsdag
latanna
Idag skulle jag vara utomordentligt duktig, jag skulle nämligen sätta mig på skolbänken igen efter snart två års uppehåll. Det gjorde jag också, nästan, om min lärare hade dykt upp. Så här var det, om man tar med all bakgrunds-fakta, så har jag väl några få planer att studera på universitet nån gång under detta decennium, och vara så där jätteduktig och ha så där jättekul som universitets-studerande verkar ha. Så därför tyckte jag själv att lite komvux-studerande till att börja med skulle vara en bra idé.
Så jag har anmält mig till Engelska B på Luleå vuxenutbildning.
Första dagen idag klockan 8.15 var tänkt, och jag tyckte faktiskt att det skulle bli jättehärligt, speciellt med tanke på att det var en hel skola bara för komvux. Jag hade bilden av Strömsunds komvux, inklämd i en gymnasieskola, i huvudet. och det här var helt annorlunda, stort och bara komvux. Kom till och med dit tidigt och blev sittandes väntandes med tre andra som tillslut blev 8 andra, 6 tjejer och 3 killar. vi väntade och väntade och väntade.
och hux flux hade en timme gått och tanten i expedition kom och meddelade att vi skulle skjuta upp första träffen till nästa onsdag i stället för lärarn som vi skulle ha hade blivit sjuk och glömt meddela. "happ" tänkte jag och gick min kyl-påverkade kvart tillbaka till lägenheten.
därefter kom min lathet.
jag la mig och sov i två timmar och drog sen täcket till soffan och blev en pömsig soff-liggare. för även om jobb ska sökas och en lägenhet ska städas så är vissa dagar för kalla och.. äsch..
jag är bara lat
Så jag har anmält mig till Engelska B på Luleå vuxenutbildning.
Första dagen idag klockan 8.15 var tänkt, och jag tyckte faktiskt att det skulle bli jättehärligt, speciellt med tanke på att det var en hel skola bara för komvux. Jag hade bilden av Strömsunds komvux, inklämd i en gymnasieskola, i huvudet. och det här var helt annorlunda, stort och bara komvux. Kom till och med dit tidigt och blev sittandes väntandes med tre andra som tillslut blev 8 andra, 6 tjejer och 3 killar. vi väntade och väntade och väntade.
och hux flux hade en timme gått och tanten i expedition kom och meddelade att vi skulle skjuta upp första träffen till nästa onsdag i stället för lärarn som vi skulle ha hade blivit sjuk och glömt meddela. "happ" tänkte jag och gick min kyl-påverkade kvart tillbaka till lägenheten.
därefter kom min lathet.
jag la mig och sov i två timmar och drog sen täcket till soffan och blev en pömsig soff-liggare. för även om jobb ska sökas och en lägenhet ska städas så är vissa dagar för kalla och.. äsch..
jag är bara lat
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)