Well, beat the drum and hold the phone - the sun came out today! We’re born again, there’s new grass on the field..

Idag när jag skulle gå hem från jobbet blev jag stoppad av en ung kille, troligen student, för han frågade om vägen till Universitetet och Porsön. Först trodde jag han frågade om vägen till Posten så jag hänvisade han rakt fram och till höger, sen hann jag ångra mig när jag tänkte efter vad han troligen hade sagt, så då sa jag "rakt fram och till vänster". Måttligt förvirrad den stackarn såg ut att vara. Men jag ville inte klanka ner på hans dialekt, som lät lite som en väldigt svår göteborgska, genom att erkänna att jag egentligen inte alls förstod vad han sa. Så jag höll mun. Sen ville han veta vägen till närmsta bensinmack också, när den värsta förvirringen hade lagt sig. Jag ville säga "Statoil och Shell, bara rakt fram". Men jag sa "Bara rakt fram" Shell kan vara ett riktigt knepigt ord ibland. Shell, Shell, Shell, Shell, Kjell, Kjell. Ungefär som mitt gamla problem med Stjärna och Kärna. Det är för jäkligt tur att jag inte har det problemet längre, även om det kan anses som lite sött.

As long as you follow, I'm gonna win..

Min helg har varit lugn. Jag har knappt lämnat lägenheten. Knappt lämnat sängen. Så lugn har den varit. Och det har varit hur skönt som helst. Jag tror man behöver såna helger ibland. Jag hoppas i alla fall att man behöver såna helger.
Igår såg jag på en dokumentär på trean där en kvinna födde sin systers adoptivbarn med hjälp av sin andra systers ägg. Det var en riktigt skräckinjagande syn och jag var nästan orolig att jag skulle få en massa mardömmar senare på natten och bli avskräckt en längre tid. Men i natt har jag mest drömt om tillplattad färsk franska och minnen av kärlek i stickade rutiga tröjor. Så det är nog lugnt ändå. Ska nog försöka få in mer såna drömmar om nätterna, då man verkligen känner, inte bara anar att man känner, utan verkligen känner, lika starka känslor i drömmen som man skulle kunna känna i verkligheten. Men man kan väl inte styra över sitt undermedvetna förstås. Det är bara att hoppas.

I feel your fever from miles around, I'll pick you up in my car and we'll paint the town..

Detta är Randy. Han är Earls brorsa i My name is Earl. Jag kan svära att jag är precis på pricken som han när jag är på väg till jobbet tidigt på morgon. Jag trippar där i lugn (nåja) takt över bron vid Luleås norra hamn och de här skrikande fiskmåsarna bestämmer sig varje dag för att attackera mig. Jag vet inte vad de känner för aggressioner men jag är tydligen deras mål.
De kommer en till fyra stycken och gör små loopings 30 centimeter över mitt huvud med jämna mellanrum, och så stirrar det med elaka små onda ögon.
Vissa dagar har jag tjurfäktarrött paraply som skydd (och motattack om det behövs), andra dagar är jag på riktigt bråkar - du - med - mig - då - djävlar - humör. Hur som helst så ska de då inte få komma åt mig. För snart är det vinter och då kommer jag regera hamnen och de kommer vara långt härifrån. Så det så. Suckers..

I know that i've BEEN MAD IN LOVE before, and how it could be with you..

Hittade lite bilder från helgen precis.
Jag och Emma var på Greys. Det var kul. Betydligt roligare än denna dag har varit. Jag har haft brist på tålamod hela dagen. Jättejobbigt. Allt har varit fel. Jag irriterade mig på Emmas telefonumgänge, jag irriterade mig på att Anders inte kom och hämtade mig imorse som han hade lovat, jag irriterade mig på mina arbetsuppgifter och precis allting kändes besvärligt. Egentligen vet jag att det inte var allt det där som gjorde mitt huvud helt upp i kaos utan att det mer beror på lite huvudbry. Och kanske inte så lite heller. Det här med livet och hur det kommer sig att människor försvinner ur ens liv, människor dyker oväntat in i ens liv igen, människor tränger sig på och hur absolut ingenting är säkert.
Nostalgi och osäkerhet-mitt-i vardagstristessen. Det gör mig trött just nu. Så där riktigt ordentligt höstdeprimerad-trött, bara en aning för tidig. Och jag kan inte komma på nånting som jag kan göra för att förhindra det som jag sen också kan orka göra.

Du vet det här livet, som du håller så kärt..

Idag har våran Anders på jobbet bjudit på tårta, bullar och kakor. Han fyllde nämligen trettio år i går. Det var ett bra initiativ av han att bjuda på det tyckte min godsakstarm lite retfullt. Mitt nya nyttiga liv fick visst hålla på sig en dag till.
Mina lånade glasögon fick följa med mig till jobbet idag också, för jag skulle ta dem direkt tillbaka till optikern efteråt.
Under arbetsdagen upptäckte jag en spricka på en av glasen.. oops.. jag kan nästan svära att jag inte gjort den.
"Men kommer optikern verkligen tro det?", hann jag tänka många gånger under dagen. Det fick jag inte på direkten veta, för jag var väldigt snabb att dumpa av dem och dra därifrån illa kvickt när arbetsdagen var slut. Dels för att jag inte ville bli beskylld och mållös, dels för att klockan var fem i fem när jag kom dit och de visst stängde klockan fem. Fem minuter hann jag alltså visst vara där, i fiendens område. Jag roffade snabbt åt mig en kölapp direkt när jag kom och satte mig bredvid en väldigt smal och väldigt gammal dam som anförtrodde mig sin oro över sin man som aldrig dök upp i rätt tid och faktiskt skulle ha hämtat henne för länge, länge sedan. Jag satt och kände mig rätt ung och tyckte lite synd om hon. Lättat steg jag ut ur dörren när ingen glasögonprydd arbetsmänniska stoppade mig.

Do what you do, just keep on laughing..

Den som vill känna sig snäll får gärna hjälpa mig att välja glasögon.
Jag ska köpa två stycken, men har ingen aning om vilka.
Kanske inte ens blir nån utav de här tre. Ingen aning faktiskt.
När jag provade hos optikern hittade jag dessa tre och tyckte att alla tre var rätt så okej, så jag lånade hem dem, men nu här hemma i min egen spegel så har bilden som försämrats och de är kanske hälften så okej som de var då. Vet inte om de är en ny insikt eller om jag bara har en dålig dag.
Irritersamt är det då i alla fall. Så hjälp!

Asleep in perfect blue buildings, beside the green apple sea..

Jag har precis alldeles nyss vaknat efter en två timmars mysstund med sängen. Vet inte riktigt hur det egentligen ligger till med såna där sömncyklar men jag tycker ändå att man borde bli mera trött när vädret är grått och trist och det är höst och ruggigt, inte när sommarn är solig, fin och äntligen riktigt bra för första gången i år. Jag är kärringa mot strömmen, vilket gör det till litegrann som vanligt. Så varför är jag förvånad?! Idag har det till och med varit lite för slappt på jobbet, inte som igår då jag omedvetet kom en och en halv timma tidigare. Usch, vad förvånad jag var då. Jag brukar kliva upp en timme och fyrtiofem minuter innan jag börjar jobba, vilket då ger mig fyrtiofem minuters iordningsgörande och en timmes promenad dit. Allting gick galant, på vägen dit funderade jag litegrann över varför det var så lite trafik, men jag hade så mycket annat i tankarna så det slogs snabbt bort. När jag väl kom fram så var dörren låst (och jag har ingen nyckel, på grund av brist på dem), så jag ringde min arbetskamrat och hörde var hon var någonstans och om hon inte skulle komma någon gång. Hon sa att hon nog skulle dyka upp vid sju, "jaha" tyckte jag, "men vars är du nu då?", "I sängen", svarar hon. Eftersom hon har en bit till jobbet och kanske inte borde vara i sängen klockan sju när hon ska börja klockan sju, så undrade jag hur det var fatt med hon.
"Men Anna", tyckte hon, "är du medveten om att klockan inte ens är sex ännu?".
Det var inte jag medveten om, vilket gjorde att det nästan kändes som om hela min världsbild förändrades när jag helt plötsligt hade en och en halv timma mer att leva.
Klockan var då nämligen halv sex på morgonen och jag hade hon som lite över sju på min telefon.

stenmarktisdag

And we are the ones that want to choose, always want to play..

Lulekalasets bilder blev lite cp allehop. Men så här såg det i alla fall ut.

I se us run for the diamonds..

Här inne har jag inte varit och bloggat på år och dar, var jag nästan nära att skriva, men nej, jag har haft kommunikationsproblem med min dator. Vi har varit förskräckliga ovänner och det har krånglat lite med det ena och det andra. Sen har jag nog prioriterat min tid lite annorlunda mot våren på lite annorlunda sätt också, både av frivilliga och mer ofrivilliga skäl. Men nu ser det ändå ut att bli andra bullar. Här ska dokumenteras tills det kommer grisar ur öronen, hädanefter. För det händer saker hela tiden i mitt liv just nu. Saker som jag jättegärna vill skriva ner för att dela med mig och saker som jag vill skriva ner för att kunna gå tillbaka och minnas. Har även lovat mig själv att ta med mig den kamera jag har nu vid fler av de där tillfällena då det är bra att ha en kamera till hands, och spendera lite pengar på en ny, hyskeligt dyr men troligen bra kamera till hösten, så jag kan se allt det gråa med nytt ljus. Men mer uppdatering om det kommer efter helgens äventyr. Det är Lulekalaset och jag ska ut och spatsera.