Det slutar aldrig förvåna mig hur olika man kan vara om natt och dag. Olika som natt och dag. Jag är en balanserat glad person under mina dagar men så kommer det nätter ibland då allt brister. Precis allt. Igår natt var en sån natt. Jag satt under kvällen ensam framför min tv och tittade på vad som visades på kanal fem. En film om en presedentdotter som kämpade mot sin rätt till egen tid och privatliv. Och självklart även fick det mot alla odds, plus en toppenkille på köpet. Efter filmen kom en av mina favoritserier som kriminalseriefantast; Cold Case! Dagens avsnitt handlade om en änka som kämpade med att hålla ett dåligt jobb, ett otryggt boende i bilen och en utlovad omöjlig födelsedagspresent i balans med ett förhoppningsfullt leende. Ända tills hon blir skjuten av en lika trasslig man och efterlämnar två döttrar som vid hennes död befinner sig i den där svåra åldern och inte vet vad de ska tro och vem de ska klandra, då kroppen hittas först sju år senare på botten av en sjö. I slutet av avsnittet spelades en av världens sorgligaste låtar, Sarah Mclachlans låt Angel. Och mina tårar ville absolut inte sluta rinna på många många timmar efteråt. Allt var dåligt. Morgonen efter kunde jag inte komma på vad det var som var så illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar