Sent i gårkväll låg jag och tänkte över det olika tillfällen av ironi som man stöter på under livet, när jag istället för att sova låg och kämpade med en konstig smärta i hjärtat och stickningar i fötterna. Där ligger man och är så där naiv och hypokondrisk som man bara kan vara under natten. Vem ska jag ringa?Vem kommer hitta mig när smärtan går över till död? Vem av mina personer kommer först komma på tanken att börja leta efter mig när de inser att jag inte längre hörs och syns? Och den frågan som kändes allra mest: Varför ligger jag ensam i min säng, förstelnad av värk i hjärtat, på alla hjärtans dag av alla dagar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar