If it makes you happy, then why the hell are you so sad..

Det är så lätt att stöta på ögonblick man vill stanna kvar i. Men inget varar förevigt, och förevigt är kortare än man tror. Mina dagar ser ganska lika ut de flesta veckor. Jag tror det kallas vardag. Då och då kommer det såna där ögonblick som jag känner att jag vill rymma in och ta en paus i. Oftast gör jag det. Oftast känner jag mig som en fantastisk människa. Just då. Sen händer det mer mystiska saker. Efter en dag eller två hinner vardagen ikapp mig och hugger mig i ryggen. Som straff för mitt fantastiska ögonblick blir allt lite mer svart i några dagar. Tankarna är tyngre. Jag kommer på fler saker som jag måste göra för att förbättra. Samtidigt som det blir svårare att orka med det som redan finns på förbättringslistan. Denna procedur håller på tre, fyra dagar. Sen återgår jag till den normala rutinen och humöret lugnar ner sig. Jag har ingen aning om varför det blir så här.
Det känns som det istället borde vara mer naturligt att jag fortfarande är på bra humör dagarna efter jag har varit med om något som gjort mig glad.