When the truth is found to be lies, and all the joy within you dies..

Jag har börjat på en mastodonvecka idag med uppstigning klockan fyra. Efter en liten promenad och en påbörjan till trötthet sätter flumheten igång. Alla ord kom fel i munnen på både mig och mina arbetskamrater. Emma berättade om att hon hemmavid hade tuppjuck i musen vid datorn. På radion pratade de om råttor och ormar som kravlar sig upp ur toalettstolen, varvid Emma påpekar att hennes fingrar luktar konstigt och jag utan att tänka på det i den meningen frågar om hon har fingrat på råttan på toaletten och hon svarar att hon valde snoken istället.
De fortsätter diskutera på radion men nu går diskussionerna vidare om huruvida de ska spela Lasse Berghagens melodi "En kväll i juni" på P3 eller ej. I samma veva som jag hör det blir jag plötsligt sugen på smältost, vilket tydligen lät mer lustigt i andras öron än Lasse Berghagen. Så nu är rollerna hädanefter ombytta och Lasse Berghagen heter numeran smältost och smältost heter Lasse Berghagen.

I've tried to understand, darling, why you've glued our hands together..

Jag var tillbaka där jag trivs som bäst med mig själv. Tre personer fanns där som jag inte tidigare visste att jag beundrade tills jag insåg att de verkligen var personer som tagit tillvara på kontinuiteten i livet och alla framtidens möjligheter. Och att det var precis det jag beundrade mest och nästan blev grön av avund utav. Det enda överasskande var att en av dem var helt omedveten om hur speciell hon var och önskade sig inget annat än mer ambition och mer självförtroende. Jag önskade verkligen att jag hade deras förmåga att utvecklas och dominera hela rummet. Även om de inte var medveten om att de besatt den. Någonting sa mig att för att uppnå det som de hade så måste jag följa min näsa. Jag måste inse att även om det ibland känns som jag håller på ramla över bord med min relation till andra människor i mitt liv så kommer lyckan vänta där jag minst anar den. Alla de gånger jag vandrat trött av alla de stora orubbliga hinder som har stoppat mig. Alla mina sorger och bekymmer. Alla de gånger jag har tänkt att det jag helst av allt vill ha alltid kommer vara något ouppnåeligt och oöverstigligt. Något som i längden bara kommer bringa mig maktlöshet och ångest när jag tänker på det.
Och känslor av otillräcklighet och ensamhet. Allt det kommer jag i framtiden inte känna. För lyckan, är nånting som kommer hända.

I painted a picture of you, your soul was red, and your mind was blue..­

Heavy thoughts tonight, and they aren't of snow white..

Är det du som talar? Eller är det jag som tänker?
Kanske kysser du mig bara och liksom suckar tränger igenom mina läppar. Nej, jag kan inte förstå. Mina händer försöker stoppa dina och jag kan inte förstå. Du ger mig vin och juice och torra smörgåsar och konstiga korvar som jag älskar att hata. För att vara vansinnig, som jag trodde, är du ovanligt lugn. För att vara fördärvet, som jag trodde, är du ovanligt upplyftande.
Du ler över snabbkaffet som har tagit slut och du säger:
- Du är mycket vacker. Och jag himlar med ögonen och förstår inte vad du menar och jag bortförklarar allt och jag går och står i samma ullstrumpor som jag kom. I din säng är min familj mycket långt borta och jag tror mig vara tonåring när de åren äntligen är över. Du rör vid mig och jag ligger i smärtor inför den beröring som är absolut nödvändig.
Dina ögon klär av mig mina skyddslager som vassa naglar mot en blodröd apelsin. Du sveper bort mina ursäkter med en handrörelse. Du tar bort mina händer med dina kyssar och det är som om du redan vet allt. Jag vet inte hur du kan veta, men du vet. Det är som att födas, tjugo år för sent. Födas mitt in i puberteten när den just är över. På samma sätt som du vet, så vet jag att din pubertet kom alldeles för tidig. Du gick rakt igenom den sorglösa ungdomen på ett års tid. De var endast elva år och Gud tog din mor och djävulen vägrade ta dig, trots att du försökte. Jag vet att du försökte. I din säng som är som en soffa, som en ravin, som en ändhållsplats, som ett lufthål i en värld av vakuum, berättar du att du försökte. Du använder inga ord men dina ögon säger mig att du var vansinnig när du försökte. Jag tror du var vansinnig, men jag vet inte om du är det nu. Du berättar i mina ögon att smärtan är större än orden och att döden är det slutgiltiga. Döden är inget vackert, inget himmelskt, inget gudomligt, ingen vacker himmelsfärd som i mina böcker.
Dina ögon berättar att döden är lika handgriplig och banalt vanlig som födelsen, som är det enda jag tror mig ha sett. Någonstans runt ditt elfte år blev dina ögon lika svarta som din jacka som hänger i din smutsiga hall. Dina ögon berättar att döden slutar inte med döden, den slutar inte alls. Inte med begravning, inte med sött barn i sorgekostym, inte med kondoleanskort och en alldeles tyst far framför slocknad brasa. Döden slutar aldrig. Dina ögon slocknar aldrig. Men ännu förstår jag ingenting, ingenting. Vi kommer från varsitt håll och dina ögon möter mig när jag äntligen är framme och din mun säger:
- Du smakar honung.
Det är det jag hör.

- Barbara Voors

Walked a mile just to find the edge, some place low enough to step right in..

Om två timmar åker jag hem till Norråker! Det känns hur skönt som helst. Jag längtar verkligen hem. Jag längtar efter min familj. Jag längtar efter mina djur. Jag längtar bort från min lägenhet. Bort från mitt jobb.
Jag längtar efter någon annans mat än min egen. Jag längtar efter att kolla på tv med nån. Jag längtar till och med litegrann efter den bussresa som ska ta mig hem. Jag längtar efter nygamla intryck och nygamla tankar. Jag längtar efter att se personer jag inte sett på flera månader och jag längtar efter att visa upp mig själv för folk som inte sett mig på flera månader. Jag längtar efter att sova i en annan säng. Duscha i en annan dusch. Det kommer bli hur bra som helst. Fem dagar är jag borta härifrån, varav två är resdagar. Men som sagt, jag längtar till och med efter bussen. Jag ska tvinga min familj att äta all sällskapmat som finns när jag kommer hem. Tacos, kräftor, vad som helst.
Andas ska jag göra (självklart). Massvis.
Härligt fräsh fjäll-luft i massor.

Don't give up, you're not beaten yet..

"Det är tur att jag känner dig, och vet att jag är likadan själv, annars skulle jag trott att du varit galen".
Den kommentaren om mig kom Emma med i dag på jobbet. Och det stämmer verkligen. Vi är egentligen galna. Vi skrattar, gråter, svullar och mår dåligt varje dag. Det är ett enda hit-och-ditande fram och tillbaks. I och med att jag ska åka hem till Norråker på torsdag och åka buss i 8 timmar kom jag i helgen på den osunda regeln att jag faktiskt får äta hur mycket godis jag vill under resan. Så när vi ändå var och handlade idag på lunchen passade jag på att köpa ett kilo godis.. Som jag åt lite av under dagen. Bjöd lite av.. Sen när jag väl kom hem så mådde jag så dåligt av att ha den där godispåsen i min lägenhet. Så jag kastade bort den. Köpte lite vindruvor och gick och tränade istället.

A man walks down the street, he says why am I soft in the middle now..

Usch, vilken fruktansvärd vecka! Jag har vandrat runt som en levande illamående zombie hela veckan, och även om jag inte har kunnat äta egentligen något alls så har min diskho på något mystiskt vis ändå växt. Demonerna har firat med lyxlunch och brakfrukost. Jag vet inte. Men nu är jag lyckligtvis pigg och glad igen så igår passade jag på och ha en fantastisk städdag (eller ja, halva den dagen har jag planerat ska fortsätta idag). Lite nojjig blir man ändå när man är illamående och tror att det beror på ens egen tidigare städ och diskförmåga. Att man har missat alla de där bakterierna och istället för att kasta bort dem stoppat dem i munnen. Så igår lade jag ner säkert tre timmar på mitt kök. Den tiden jag oftast har prioriterat bort förut. Nästa person jag flyttar ihop med ska definitivt tycka om att städa eller i alla fall se en liten tjusning med det, det kan jag bestämma här och nu. Ska nästan plottra ihop en samboannons. För jag tycker då inte om det. Jag tycker om när det ser fint ut och jag gillar mig själv när jag väl har varit duktig och gjort det så, men jag tycker inte om det under tiden jag gör det. Fast det kanske inte någon gör..

stenmarkfredag

So come on baby, let's go howlin' at the honky-tonk moon..

Shopping, shopping, shopping. Jag brukar aldrig hitta nånting de gånger jag bestämmer mig för att hitta nånting. Men idag hade jag tur.
Delvis därför att jag hade bestämt mig för precis vad jag ville ha. Jag visste att jag behövde en ny målarduk. Jag visste att jag ville ha en lite längre tröja. Ett par skor som inte hade klack men ändå var fina och ett nytt rött nagellack. Jag visste även att jag behövde en tillbringare. Det upptäckte jag häromdagen då jag köpte såna här små juiceförpackningar som ska blandas med vatten. Det gick som inge vidare och blanda en liter juice i något när det största jag hade förutom kastruller var dricksglas. Så nu har jag införskaffat en tillbringare. Som desvärre inte är med på bilden. Den står nämligen i kylskåpet. Med juice i.
Jag köpte även en present till min lillebror. Den får inte heller vara med på bild. Och jag vill inte avslöja vad. Hemligheten själv.

How many losses? How much regret? What chain reaction would cause an effect..?

Jag har blivit förälskad i Facebook. Har nyss suttit i två timmar och fixat och grejat, och jag får som aldrig nog. Det är jättekul! Det är en sån där aktivitet som man kan hålla på och ha roligt med hur länge som helst och ändå veta att det finns så mycket mer att hämta. Hur bra som helst för en sån liten datanörd som jag.
När jag ändå är inne på ämnet datanörd och skämmigt roliga saker att hålla på med på datorn, så måste jag erkänna att jag verkligen önskade att jag hade The Sims 2 på min dator. Det är en till sån där sak som jag inte kan få nog av, och verkligen kan hålla på med i timmar. Inte fullt så bra för min nästan-till-blindhet-syn kanske. Jag är inte så snäll mot mina ögon som jag borde vara. Får höra varje gång jag är hos optikern (en gång per halvår) att de har blivit pyttelite sämre. Vilket gör mig skräckslagen. Det finns så fruktansvärt mycket fint att se, och hur skulle livet egentligen vara om man var blind!?
Jag vill verkligen inte veta.

I lived alone so i took him home, he doesn't love me but he keeps me company..

Aj, aj, aj.. jag hade lite bråttom alldeles nyss, (vet inte riktigt varför, för det fanns inget jag gatt jäkta till), men fort gick det.. Borsta tänderna, tvätta ansiktet, smörja in hudcréme på ansiktet, smörja.. smörja.. och så splasch for ett hudcréme-påklätt finger rätt in i näsan (ingen vacker syn vill jag lova). Blod över hela överläppen och över hela den här huddelen som ligger ovanför överläppen. Vad heter den delen egentligen?
Där mustachen på män brukar sitta? Där blodet på bilden rinner? Den delen har jag glömt bort. I alla fall.. så hamnade jag här med litervis av toapapper till hands och ett överasskande glatt humör! Så något gott kom ur den lilla olyckan ändå.

I turned my head away, didn't wanna hear what you said..

Vad tråkigt det är när man ständigt upptäcker att man måste hålla inne med skrattet. För det stör. Allvarliga miner är bäst. Då är den stora massan glad. Som att den informationen att skratt faktiskt förlänger livet och förbättrar hälsan är nånting som få har hört talas om och de få som faktiskt har gjort det inte vill unna allt för många denna lyx. Det känns som att om någon ska kunna må bra så måste någon annan må dåligt. Precis så kan jag känna väldigt ofta. Inte bara när det gäller skratt. Är det bara jag som känner så? Det är som en ond cirkel i hela ying och yang karusellen. Det frestar och man vill som bryta det hela och skratta högre än högrast, men samtidigt vill man absolut inte synas som hon som är jobbig och stör. Så man håller inne allt det nyttiga och hälsosamma och slutar tillslut sitt liv vid 45 med ack så svaga magmuskler och helt utan de där små charmiga rynkorna som ska finnas där i ansiktet.
Ja, så tror jag det kommer bli.

Som i en dröm blev natten ljus utav stjärnorna som föll, ner från himlen, och jag såg hur tomtar å troll å små älvor dansa ringdans i en sockerskål..

Den här videon hade jag och Emma J väldigt roligt åt en dag

When the day is short, and the nights are long..

Det känns verkligen fortfarande som att jag har blivit riktigt bestulen på sommaren.
I slutet av maj - början av juni var det ju kanonvarmt och vädermänniskorna började surra om den varmaste sommaren på tvåhundra år. Pytt. Vad hände med det? Regn. Regn. Regn. Hela sommaren har mer eller mindre varit som en förlängd höst. Och den mer negativa ton jag nu känner att lägga på min röst om dagarna beror mycket på att jag oftast brukar må väldigt dåligt när det är höst och inte är så fasligt förtjust över just den tanken.

Do you have the time to listen to me whine, about nothing and everything all at once..

Det är storm här, blåst, regn och vansinne. Det gör mig jätte, jätte, jätte trött och jätte arg. Jag hade kommit på en hiss regel förra veckan som gick ut på att jag bara fick åka hiss de dagar jag tränar och de dagar hissen ändå står och väntar på mig. Jag har kommit på en liten, liten tillläggelse till den regeln nu; att jag även får åka hiss de dagar då jag är förbannad. Vilket självklart var toppenbra idag.
Denna dag har jag dessutom börjat med en två veckors period då jag jobbar två timmar mer varje dag. Vilket nog bidrar litegrann till min trötthet. Denna tvåveckors period med jobb beror på att jag hade tänkt jobba in två och en halv dag, och åka hem några dagar till Norråker. Har inte varit hemma sen i maj så det känns som det är nånting jag verkligen vill göra. Men om dagarna ska se ut som idag så känns det hårt. Klockan är 19.05 nu och det känns som jag kommer ligga i sängen mycket snart. Dagen börjar vid 4 och jag är verkligen sugen på en lång natt. Dagens misstag idag var för lite mat, har nyss varit och handlat och bunkrat upp till morgondagen. Hunger ska inte vara ett problem.