Någonstans finner jag ingen mening med att gå upp ur min säng av nallar på mornarna. När mina ögon slås upp för att möta morgonljuset som slår in genom mina smutsiga fönster, vill jag inte gå upp. Det finns ingen anledning, inte en enda. Det är barnsligt, liksom nallarna i min säng, men det är så. Och om det finns en anledning så är jag så trött att jag inte orkar finna den, jag orkar inte längre leta. Vissa dagar går jag verkligen upp för att ta mig ut i världen av prestationer. Jag går upp och ser på min kropp i spegeln som är mycket smal för jag har magrat. Mina bröst är mindre än vanligt, mina fräknar är färre.Istället har jag fått allt fler sår på kroppen som vägrar läkas.
Jag river upp dem om nätterna och när jag vaknar blöder jag.
Ja, ibland går jag verkligen upp och jag tvättar mig och jag äter även frukost och ser på tidningen som liksom ett brev på posten kommer in genom min dörr. Jag tror att jag prenumererar, men jag har glömt varför. Till slut ska jag klä på mig, men trots att garderoben är full av kläder och alla är vackra - kan jag inte välja. Det finns ingenting som passar ihop. Allt skär sig. Ingenting sitter kvar. Det gör ont mot kroppen. Kjolen hänger fel. Skärpet lossnar. Håret står rakt ut. Skorna är för små.
Mina jackor är för kalla. Jag glömmer vilken årstid det är.
Så jag går inte ut.
- Barbara Voors.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar