Theres a rainbow, and all of the colors are black..

Jag tänker mycket på psykisk ohälsa just nu. Vilka åldrar det är mest kritiskt i. Jag är medveten om hur det kan kännas i tonåren och jag är medveten om hur det kan kännas strax efter man har kommit ur tonåren. Jag har upplevt det själv som rent förjävligt. Men ändå kan jag inte låta bli att undra om det inte är ännu värre runt trettioårsåldern. Eftersom jag inte kan utgå från mina egna erfarenheter så utgår jag från vad jag hör och ser. Vad jag då upplever är att jag mer och mer börjar märka att de flesta av mina vänner som är mellan 25 och 35 år är slavar under diverse krav på vad de ska ha uppnått, vad de snart måste uppnå, och vad som redan är försent att uppnå. Även om jag vid snart 22 års ålder känner stressen komma krypandes lite ibland, så är jag ändå relativt lugn på det planet.

Jag har även tänkt mycket på konsekvenserna av psykisk ohälsa och inser även där att de senaste fem självmorden jag har hört talas om har begåtts av människor mellan 25 och 30 år.
Det oroar mig. Både för min egen skull och för alla de som jag kanske skulle kunna få att må bättre, men inte tänkt, och möjligtvis inte kommer hinna tänka på, att försöka.