Come away where they can't tempt us, with their lies..

Det är intressant, på ett väldigt tragiskt sätt, att se hur känslig man egentligen går runt och är om dagarna. Igår fick jag en rapp förolämpning i farten av min arbetskamrat. Vi pratade om en vakt som bara blev tillsammans med överviktiga kvinnor som han sedan verkligen ansträngde sig för att få fina och smala, och även alltid lyckades med det. Min arbetskamrat kom med kommentaren 'Det är bäst du ser upp, Anna'. Först satt jag bara paralyserande still, kände mig chockad och undrade om jag verkligen hade uppfattat rätt. Sen började tårarna bränna runt ögonen och en olustig klump i halsen började bildas. Jag satt i en halvtimme och var helt förstörd och tänkte miljoner av negativa tankar. Efter det kom min lunch och jag blev sittandes i telefonen hela timmen med Emma J och hulkade fram min förtvivlan. Hon blev riktigt urförbannad och det kändes som en vänskapsbevisning som jag mer än väl behövde just då. När min lunch väl tog slut gick jag med tunga steg tillbaka till kontoret. Där satt min arbetskamrat och väntade på mig, förklarade att hon hade sett mig bli ledsen och förstod att det var hennes kommentar som hade gjort mig så. Hon bad med en väldigt ångerfull min om ursäkt och jag såg att hon verkligen menade det när hon av själva insikten nästan själv började gråta. Hon sa att kommentaren egentligen menade 'Se upp Anna, du som är singel och ute i farten, för han den där vakten verkar konstig' men att hon av ren tankspriddhet hade låtit kommentaren slippa ut på ett väldigt klumpigt och felaktigt vis.
Jag vet inte, jag antar att allt är bra nu, även om de där negativa tankarna ändå tar ett tag på sig att försvinna. På sätt och vis känner jag mig förvånad över att hon bad om ursäkt.
Hela händelsen tog mig med på en mental resa tillbaka till grundskolan och eftersom jag aldrig förväntade mig några ursäkter då, så förväntade jag mig inga nu heller.