Du ville se alternativ i allt som inte var nåt bra, och att det gick att göra om..

Det känns som förvånansvärt hur lite det ibland krävs för att skapa nånting mycket större.
Hur mycket man ibland får kämpa. Hur falsk jag kan känna mig när någon har mig som omtyckt. Hur äkta det känns när jag får det jag ändå vet att jag har kämpat för.
Tiden springer som iväg, och större delan av den tiden känner jag mig lite halvt om halvt omedveten om vad jag gör och hur jag hamnar i de situationer jag hamnar i.
Det bara blir så när jag slår på den där autopiloten som finns inprogrammerad.
Jag känner mig trött i medvetandet som tar hand om kroppen. Ändå vet jag att jag förmodligen är i mitt piggaste jag just nu.
Och det bekymmrar mig. Men kanske har jag missuppfattat det. Kankse behövs det något mer.
Det behagliga med det som väntar är att man kan gömma sig även om det skrämmer.
Mer egentid. Mer styrka.. Svaghet..? Jag vet inte längre.
Båda delarna kan vara i skönt i måttliga mängder.
Behövligt.. Onyttigt.. Annorlunda.