Jag brukar fantisera om att alla avlidna människor hamnar på samma ställe. Ett ställe som har en röd kontakt-tråd till jorden. Ungefär som Pluto eller underjorden. Sen har dom egen sorts mat där, egna affärer och egna hus. De döda människorna sitter och spelar ruter sju och löser korsord, pratar sönder öron och älskar ikapp de förlorade åren, nätterna igenom.
För sover de gör de inte. Det är faktiskt så att de lever mer nu än vad de någonsin gjorde på jorden. Farmors mormor hittar sin morfars bror i kön till kassan och den där hunden som sprang i väg när du var fyra sitter där i gräset och slickar glass.
Givetvis är alla skurkar och elakingar på samma ställe även de, men nu är de inte skurkar och elakingar längre. De är chockade och glada, och den där ilskan och den fruktansvärda hämnden de förut ville ta ut har de tappat bort och liksom glömt av åsynen av deras påkörda, unga, vackra mamma stå där med blommor i sitt hår och en famn som aldrig vill ta slut. De har tv, böcker och tidningar. Men istället för påhittade historier och förplanerad ståupp-komik handlar alla historier om de levandes liv.
En tv-kanal för varje person, miljarder tv-kanaler där du söker på speciella personliga koder. Bibliotek fulla av människor. I varje levande människas bok och tv-kanal så kan man inte bara se deras vardag och historia utan även läsa av deras känslor och tankar. Allting blir väldigt personligt, vilket är bra för de döda kan välja, om de vill så kan de så gärna välja att hjälpa de levande på traven. De kan skicka en pil av förståelse i nacken på de där kvinnliga släktingarna så att de hux flux förstår en annan kvinnlig släkting mycket bättre och till och med kanske lär sig att njuta av denna släktingens sällskap. De kan förhäxa ögon i förälskelse och rinna utav kroppar på rädsla. Eller bara sätta sig ner och låta sin medkänsla omsluta en levande människa. Vare sig det är av sorg, glädje, ilska eller värme. De kan sätta sig ner och hålla en levande människa sällskap spirituellt.
Jag brukar fantisera mycket om de döda och undra lite grann ibland vad min mormor gör just idag, eller vem jag bestämmer mig för att träffa allra först, den dagen jag bestämmer mig för att sluta leva.
För sover de gör de inte. Det är faktiskt så att de lever mer nu än vad de någonsin gjorde på jorden. Farmors mormor hittar sin morfars bror i kön till kassan och den där hunden som sprang i väg när du var fyra sitter där i gräset och slickar glass.
Givetvis är alla skurkar och elakingar på samma ställe även de, men nu är de inte skurkar och elakingar längre. De är chockade och glada, och den där ilskan och den fruktansvärda hämnden de förut ville ta ut har de tappat bort och liksom glömt av åsynen av deras påkörda, unga, vackra mamma stå där med blommor i sitt hår och en famn som aldrig vill ta slut. De har tv, böcker och tidningar. Men istället för påhittade historier och förplanerad ståupp-komik handlar alla historier om de levandes liv.
En tv-kanal för varje person, miljarder tv-kanaler där du söker på speciella personliga koder. Bibliotek fulla av människor. I varje levande människas bok och tv-kanal så kan man inte bara se deras vardag och historia utan även läsa av deras känslor och tankar. Allting blir väldigt personligt, vilket är bra för de döda kan välja, om de vill så kan de så gärna välja att hjälpa de levande på traven. De kan skicka en pil av förståelse i nacken på de där kvinnliga släktingarna så att de hux flux förstår en annan kvinnlig släkting mycket bättre och till och med kanske lär sig att njuta av denna släktingens sällskap. De kan förhäxa ögon i förälskelse och rinna utav kroppar på rädsla. Eller bara sätta sig ner och låta sin medkänsla omsluta en levande människa. Vare sig det är av sorg, glädje, ilska eller värme. De kan sätta sig ner och hålla en levande människa sällskap spirituellt.
Jag brukar fantisera mycket om de döda och undra lite grann ibland vad min mormor gör just idag, eller vem jag bestämmer mig för att träffa allra först, den dagen jag bestämmer mig för att sluta leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar