Är det du som talar? Eller är det jag som tänker?Kanske kysser du mig bara och liksom suckar tränger igenom mina läppar. Nej, jag kan inte förstå. Mina händer försöker stoppa dina och jag kan inte förstå. Du ger mig vin och juice och torra smörgåsar och konstiga korvar som jag älskar att hata. För att vara vansinnig, som jag trodde, är du ovanligt lugn. För att vara fördärvet, som jag trodde, är du ovanligt upplyftande.
Du ler över snabbkaffet som har tagit slut och du säger:
- Du är mycket vacker. Och jag himlar med ögonen och förstår inte vad du menar och jag bortförklarar allt och jag går och står i samma ullstrumpor som jag kom. I din säng är min familj mycket långt borta och jag tror mig vara tonåring när de åren äntligen är över. Du rör vid mig och jag ligger i smärtor inför den beröring som är absolut nödvändig.
Dina ögon klär av mig mina skyddslager som vassa naglar mot en blodröd apelsin. Du sveper bort mina ursäkter med en handrörelse. Du tar bort mina händer med dina kyssar och det är som om du redan vet allt. Jag vet inte hur du kan veta, men du vet. Det är som att födas, tjugo år för sent. Födas mitt in i puberteten när den just är över. På samma sätt som du vet, så vet jag att din pubertet kom alldeles för tidig. Du gick rakt igenom den sorglösa ungdomen på ett års tid. De var endast elva år och Gud tog din mor och djävulen vägrade ta dig, trots att du försökte. Jag vet att du försökte. I din säng som är som en soffa, som en ravin, som en ändhållsplats, som ett lufthål i en värld av vakuum, berättar du att du försökte. Du använder inga ord men dina ögon säger mig att du var vansinnig när du försökte. Jag tror du var vansinnig, men jag vet inte om du är det nu. Du berättar i mina ögon att smärtan är större än orden och att döden är det slutgiltiga. Döden är inget vackert, inget himmelskt, inget gudomligt, ingen vacker himmelsfärd som i mina böcker.
Dina ögon berättar att döden är lika handgriplig och banalt vanlig som födelsen, som är det enda jag tror mig ha sett. Någonstans runt ditt elfte år blev dina ögon lika svarta som din jacka som hänger i din smutsiga hall. Dina ögon berättar att döden slutar inte med döden, den slutar inte alls. Inte med begravning, inte med sött barn i sorgekostym, inte med kondoleanskort och en alldeles tyst far framför slocknad brasa. Döden slutar aldrig. Dina ögon slocknar aldrig. Men ännu förstår jag ingenting, ingenting. Vi kommer från varsitt håll och dina ögon möter mig när jag äntligen är framme och din mun säger:
- Du smakar honung.
Det är det jag hör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar