I've tried to understand, darling, why you've glued our hands together..

Jag var tillbaka där jag trivs som bäst med mig själv. Tre personer fanns där som jag inte tidigare visste att jag beundrade tills jag insåg att de verkligen var personer som tagit tillvara på kontinuiteten i livet och alla framtidens möjligheter. Och att det var precis det jag beundrade mest och nästan blev grön av avund utav. Det enda överasskande var att en av dem var helt omedveten om hur speciell hon var och önskade sig inget annat än mer ambition och mer självförtroende. Jag önskade verkligen att jag hade deras förmåga att utvecklas och dominera hela rummet. Även om de inte var medveten om att de besatt den. Någonting sa mig att för att uppnå det som de hade så måste jag följa min näsa. Jag måste inse att även om det ibland känns som jag håller på ramla över bord med min relation till andra människor i mitt liv så kommer lyckan vänta där jag minst anar den. Alla de gånger jag vandrat trött av alla de stora orubbliga hinder som har stoppat mig. Alla mina sorger och bekymmer. Alla de gånger jag har tänkt att det jag helst av allt vill ha alltid kommer vara något ouppnåeligt och oöverstigligt. Något som i längden bara kommer bringa mig maktlöshet och ångest när jag tänker på det.
Och känslor av otillräcklighet och ensamhet. Allt det kommer jag i framtiden inte känna. För lyckan, är nånting som kommer hända.