men nu, till det där som var, som inte tålde dagens ljus. det med villkor utöver mina gränser. där du hade lust-blick och jag hade längtan-blick. där jag hade samma lust till ditt skratt och dina lekar som du hade till mina bröst och mina slemhinnor. ja, just det där. nu när det då och då sägs att alla erfarenheter är bra erfarenheter, så har jag muttrande önskat mig utan dig. många gånger.
för när ett jobbigt, betagande, komplicerat och vackert nattskådespel gång på gång spelas upp i min kropps minnesbiograf. då vill jag bara glömma det där;
det där, då synden oftast inte var så stor som syndaren trodde. och jag antagligen var den lyckligaste syndaren av alla. där jag skuttade korridorer omkring med känslor lika orörliga och starka som sorgtankar.
där, då den där sommaren kom. då jag visste, men ändå vägrade veta.
då allting plötsligt tillslut ändå vidgade och öppnade sig när jag gick sönder och höll på drunkna i mina egna tårar.
just allt det där. är mer än mina känsliga tankar just nu vill klara av.
mer än vad de någonsin är trötta på.
för när man under den tiden, i en sällan skedd diskussion, oss emellan, kunde fylla tusen tankar, tusen känslor och ett helt liv mellan orden. och jag ständigt undrade för mig själv om det bara var jag som såg det.
när det som upptog mina tankar då, som jag aldrig fick ur mig, ett samtalsämne som ligger och gnager än, som jag förmodligen i dåtid försökte överlåta till min rygg, min nacke, mina ögon, min (mun) och mina händer. utan resultat. när det kommer till påminnelse, då blir jag mest bara arg och känner mig orättvist behandlad. och lika fort är det över igen.
men då och nu, när den där speciellt starka känslan infinner sig, den som gjorde dig till ett påstående i en matsal där alla andra människor var frågor. den där konstigt oförklariga känslan, där din röst, med mitt namn i, föll igenom mig som en stor droppe blod i ett vattenglas. - när allt det, fortfarande, osynligt och ofta även nu händer och sker. då säger vanan till mig att segna ihop och bara vänta. trots att jag borde ta itu. skära sönder. och förstöra. förstöra allt av dig som är kvar i mig.
och när jag som nu, idiotiskt nog, fast allt det där, (älskar) dig (än), med sådan efterhängsen frimodighet så det ställer allt och alla andra i skuggan. och när jag som nu kämpar. som jag så starkt kämpar, tills jag får mjölksyra i hjärtat och kramp i huvudet. men trots det kommer på mig själv med att kämpa helt åt helsike åt fel håll.
med framtiden vet jag inget. kanske blir det en annan famn, en ny kontakt, en liknande smärta. kanske lycka. kanske jag hamnar i ett sånt där hus där jag glömmer dina ögon, dina händer, ditt hår. eller kanske det blir så att jag sitter där om några år och har allt som jag någonsin har velat ha och ändå vara i stånd att kasta bort hela mitt liv för dig.
en del av mig tror det. men en del av mig tror så förbaskat mycket!!
för när ett jobbigt, betagande, komplicerat och vackert nattskådespel gång på gång spelas upp i min kropps minnesbiograf. då vill jag bara glömma det där;
det där, då synden oftast inte var så stor som syndaren trodde. och jag antagligen var den lyckligaste syndaren av alla. där jag skuttade korridorer omkring med känslor lika orörliga och starka som sorgtankar.
där, då den där sommaren kom. då jag visste, men ändå vägrade veta.
då allting plötsligt tillslut ändå vidgade och öppnade sig när jag gick sönder och höll på drunkna i mina egna tårar.
just allt det där. är mer än mina känsliga tankar just nu vill klara av.
mer än vad de någonsin är trötta på.
för när man under den tiden, i en sällan skedd diskussion, oss emellan, kunde fylla tusen tankar, tusen känslor och ett helt liv mellan orden. och jag ständigt undrade för mig själv om det bara var jag som såg det.
när det som upptog mina tankar då, som jag aldrig fick ur mig, ett samtalsämne som ligger och gnager än, som jag förmodligen i dåtid försökte överlåta till min rygg, min nacke, mina ögon, min (mun) och mina händer. utan resultat. när det kommer till påminnelse, då blir jag mest bara arg och känner mig orättvist behandlad. och lika fort är det över igen.
men då och nu, när den där speciellt starka känslan infinner sig, den som gjorde dig till ett påstående i en matsal där alla andra människor var frågor. den där konstigt oförklariga känslan, där din röst, med mitt namn i, föll igenom mig som en stor droppe blod i ett vattenglas. - när allt det, fortfarande, osynligt och ofta även nu händer och sker. då säger vanan till mig att segna ihop och bara vänta. trots att jag borde ta itu. skära sönder. och förstöra. förstöra allt av dig som är kvar i mig.
och när jag som nu, idiotiskt nog, fast allt det där, (älskar) dig (än), med sådan efterhängsen frimodighet så det ställer allt och alla andra i skuggan. och när jag som nu kämpar. som jag så starkt kämpar, tills jag får mjölksyra i hjärtat och kramp i huvudet. men trots det kommer på mig själv med att kämpa helt åt helsike åt fel håll.
med framtiden vet jag inget. kanske blir det en annan famn, en ny kontakt, en liknande smärta. kanske lycka. kanske jag hamnar i ett sånt där hus där jag glömmer dina ögon, dina händer, ditt hår. eller kanske det blir så att jag sitter där om några år och har allt som jag någonsin har velat ha och ändå vara i stånd att kasta bort hela mitt liv för dig.
en del av mig tror det. men en del av mig tror så förbaskat mycket!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar